Nyheten om tragedin i fjelltunvegen har tydligen nått även utanför landets gränser för samma morgon som det hände nåddes jag av medelanden från familjen i Sverige och till och med från en god vänn i Finland.
Jag tycker fortfarande att det känns oerhört overkligt att något sånt kan hända så nära sitt eget hem . Att ett helt nästan nytt 6 våningshus ska kollapsa så totalt, och det bara ett stenkast i från mitt gamla jobb(!)
Men efter några timmar förstod vi att det var själva fjället som gett efter och ett stort stenblock på över 7 tusen tonn hade lossnat och fallt rakt ner på huset. Området är fortfarande evakuerat och flera hundra människor väntar nu på att få återvända hem , och fortfaraned saknas 5 personer och civilförsvaret och HV går vakt dygnet runt i alla dom hus som står tomma för att förhindra att grådiga människor tar sig in för att stjäla, tänk att mitt i all tragedie finns det folk som bara tänker på sig själva 
Men ålesundarna har ju också visat att man bryr sig om varandra och brandkåren har varit runt i husen för att släppa ut och mata alla husdjur som suttit instängda och ensamma i flera dagar utan sina ägare som i all hast var tvungna att lämna sina hem, hoppas alla djur blir lyckligt återförenade med sina ägare snart !
Även om dagarna här just nu präglas av husraset ( tysta minuter , minnesgudstjänster och inställda konserter m.m. ) så går livet vidare.
Från och med 1 april går jag från provanställd över till fast anställd på bion och kultur . Det känns bra och jag trivs helt okej , verkligen skönt efter så mycket trassel och sjukskriverier i förra jobbet , att kunna lägga det kapitlet bakom sig och se framåt 
Hundarna mår prima igen , men vi har mycket att hinna i kapp efter flera veckor med löss och elände som satte stopp för allt av träning och inlärning att göra
Eksemet är bort och Storm har slutat att klia sig fördärvad vilket han gjorde efter sin andra tablett och jag förstår hur jobbigt han måste ha haft det . Nu förstår jag också varför han uppförde sig som en tok på kliniken den där gången som ålade sig hej vilt så fort vetrinären försökte ta i honom , stackars liten så han måste ha kliat bara av att vi tog i honom!
Men nu sista gången vi var hos vetrinären för att kolla upp att lössen verkligen var borta låg han på rygg i Geirs knä och coolade och var sitt vanliga jag med öronen nyfikent rakt upp, härligt !
Så nu är det bara att gå i gång igen med tränandet och att vänta på att pälsen växer ut igen, stackars liten blev ju nästan nakenhund under hela magen och under armarna ( vetrinären sa att dom såg den reaktionen en sällan gång efter på börjad behandling av hundar med lus)
HURRA! och Grattis alla efterättshundarna för visst är det idag Tänk att vi får ut och tävla nu …..hjälp !!!! Och ännu en gång tusen tack Christina för denna lilla guldklump
Bastian då? jo han är en typisk berner i dessa dagar , lika snäll och gosig som dagen är lång men ack så trögstartad och med megastora bomullsdottar i öronen.
När jag ber honom om något står han bara där och ser dumt på mig . ” Va ? sa du något Matte ? til mig …? och så kommer han lufsandes upp mot huset i slow motion och visar tydligt att det är ute han vill vara och inte inne… Det måste vara ett tecken på att våren närmar sig , för någonting måste man ju skylla på när han inte lyssnar eller hur ? 
Tyvärr sitter jag på jobbet utan möjligheter att ladda upp några privata bilder , men ska försöka få chansen till det i morgon !
Trevlig helg !
